dikningarna använda uttryck, som han stundom gav ifrån sig. Själv var han icke mera religiös än många andra människor, fastän han ägde en stark känsla för den kyrkliga lyriken och stämningen och framför allt en sann kärlek till den religiösa musiken. Han var en i sina bästa ögonblick högeligen inspirerad musiker, och vid sådana tillfällen reagerade för toner och tempoanvisningar denna tunna, fjäderlätta kropp med häftiga, ormlika rörelser över tangenterna ungefär som en människa, när hon genomströmmas av kraften från ett starkt elektriskt batteri. Hans kropp kunde bäva och falla ihop för en mästarvändning, och han kände sig ibland lyftas på en flock silvertoner, liksom buren av änglahänder, medan ett ljuvt sorl fyllde kyrkan och åhörarnas tankar löstes upp i drömmar omkring altartavlan i koret.
Det hade icke ofta hänt, att den plikttrogne orgeltramparen försummade sin tjänst; i ordinarie fall hände det aldrig. Men vid ett par extra tillfällen hade han kommit, ena gången i allra sista minuten och andra gången några minuter för sent, vilka försummelser förorsakat organisten oerhörda själsmarter och berövat honom inspirationens fröjder vid orgeln. Det behövdes därför icke en lång väntan i dag, för att den gamle tempeltjänaren skulle befara det allra värsta.
— Han kommer inte, gruvade sig den gänglige mannen, medan kyrkosångarna en och en droppade in på läktaren, vördsamt hälsande sin ledare. Nej, fortsatte han, det är något som säger mig, att han inte kommer.
I detsamma stod vid organistens sida en gammal bekant vän; den gänglige musikern igenkände genast redaktör Fogels milda röst och människovänliga ansikte med de ljusblåa ögonen och det blonda, kortklippta skägget.
— Du oroas, gamle bror, sade Fogel med lugn stämma. Varför är du orolig?
— Orgeltramparen, orgeltramparen, klagade den gamle organisten. Han kommer inte. O, det vore ett ljuveligt ting, om han äntligen komme!
— Var bara lugn, förmanade den vänlige Fogel. Jag är här för att referera en kollegas högtidliga bröllopsakt. Du förstår, att man vill ju göra allt för kollegerna, särskilt de, som alltid vill
507
