— Mera luft, käre Fogel! Mera luft!
Medan den gode bror Fogel utförde sin ensamma dans i den lilla skrubben, och ett par breda svettband löste sig över ryggen i ett varmt bad, tyckte han, att detta började likna en feberdröm, där alla mödorna hade en stark smak av inferno, allt under det sköna toner, liknande uppenbarelser, svävade runt omkring. Plötsligt avstannade spelet, och Fogel lät de fyra tramporna hoppa upp.
När den gänglige organisten med tacksamma men oroliga ögon blickade in i den lilla pinokammaren efter aktens slut, möttes han där av en nästan främmande person. Bror Fogels skägg var icke så prydligt som förut, hans ben skälvde, som om han varit en nyfödd kalv, jaquetteärmarna hade åkt upp, manschetterna, som liknade vita spilkummar, sutto halvvägs uppe på armarna, så att man kunde se ett tatuerat ankare från Fogels ungdomstid; byxorna stramade i handklaversveck, och alldeles intill bror Fogels vänstra öra hade den lilla svarta rosetten flugit upp och satt sig som en tornsvala.
— Det var värre, än jag trodde, pustade den uppoffrande mannen.
— Käre Fogel, mumlade den tacksamme organisten. Du överlever väl detta? Luften räckte bra till i marschen, men i mellanspelet knep det, och psalmen nästan liknade suset av en mygga. Men det var i alla fall ett ljuveligt ting, att du erbjöd dig att hjälpa mig!
— Så hade jag också glädjen att få trampa orgeln på en kollegas stora högtidsdag. Jag tror inte att det är många, som har gjort det förut, triumferade bror Fogel andfådd, i det han fångade den lilla rosetten och satte den på sin plats under kragen.
Och i sitt eländiga tillstånd, pysslande med sitt ljusa skägg och sina skrynklade kläder, avlägsnade sig redaktör Fogel för att inhämta närmare upplysningar om brudens klädsel, brudens moders klädsel, buketternas sammansättning med mera.
— Käre bror Fogel, du är en ängel, suckade tankfullt den magre organisten, i det han fällde sin kropp över läktarskranket och stirrade ned i kyrkan, där blott en vaktmästare gick stökande omkring och plockade upp en del fallna rosenblad.
510
