liten balkong, vilken folkskaran för länge sedan hade upptäckt. Den önskade efter stadens ännu icke utdöda sed få se brudparet träda ut ett ögonblick och mottaga de bifallsrop, åskådarna tyst förbundit sig att höja såsom en betalning för besväret. Hovmästare Edelberg meddelade, ivrigt vridande sina händer, gatuförsamlingens högljudda krav, men brudparet var icke hågat att efterkomma de envisa uppmaningarna. Då yttrade fru Åvik, född Tabell:
— Det går icke an, komma, att vara så snäv mot det goda folket, punkt. Gån ut på balkongen en minut, komma, och gläd dem med att visa eder, punkt. Seså, utropstecken! gör nu som jag ber eder, punkt.
På uppmaningen lät det, som om fru Åvik, född Tabell, genom ett så klokt politiskt steg velat trygga dynastien Erlandssons fortbestånd och folkgunst för eviga tider. Brudparet gav därför efter. Ögonblicket därpå öppnade hovmästare Edelberg dörren, stack ut sin ormlika kropp över balkongen för att närmare betrakta eller möjligen förbereda skaran på att något högtidligt nu skulle äga rum.
— Bruden också, krävde den hetlevrade rösten genast.
— Asch, mumlade den andra karlstämman, det är ju hovmästarn, för fasen! Ser du inte det!
I detsamma försvann hovmästaren, och Cello utträdde med sin vita gudinna, mottagande folkets hyllning. I skymningen kunde han helt otydligt skönja anletena därnere, men när bifallsbruset steg, lade han märke till ett par röster, dem han tyckte sig ofta ha hört förut.
— Leve brudparet, skrek herr Stoltz, som var ägare till den hetlevrade stämman.
— Leve detsamma, ifyllde herr Backlund, varpå ett hurrarop utfördes av den övriga församlingen.
Dörren bakom balkongen stängdes. Skönhetssynen var som genom ett trollslag försvunnen, och vid den brådskande, korte och gråe herr Stoltz’ sida vandrade herr Backlund med långa och mystiska steg, dragande i sina mustaschsvansar, bort genom de mörka gatorna för att uppnå Café Merkurius, där de båda herrarna ämnade intaga en kaffegök efter aftonens arbete.
520
