bort mot det stora tvåvåningshuset, från vars öppnade fönster för en stund sedan hördes tonerna av en fiol. Ett sakta brus av vind, som drar genom trädgårdssängarnas blad och stänglar, eller av flygfäns surr stiger upp som en stilla, långt utdragen koral. Runt omkring prunkar Adonis med sitt findelade, mörkgröna bladverk och sina röda, blänkande blommor; ringblommorna lysa som lyktor med gula och orangefärgade lågor, en latyrusskog i alla färger vajar där, fastklamrande sina stänglar vid stör eller staketspjäla, sommarlövkojan står blundande i en säng, väntande på aftonsvalkan, mollan skryter med sina karmosinröda blad, och långt borta vid lövsalen söka några jättelika solrosor vädja till osynliga åskådare att uteslutande betrakta dem men förgäta all den övriga blomsterprakten.
Vattenkannans strålar blänka, rissla och blanda sitt svaga ljud med surr och fågelkvitter. Inne i snickarmästare Thuns trädgård skallrar det nu av koppar och glas; man väntar tydligen främmande där. Men herr Borg hör icke dessa ljud. Medan han går nedlutad över markens härlighet, tänker han på sin för länge sedan döda hustru, som aldrig skall återvända till deras trädgård. Han suckar icke mera, ty hans suckar ha för länge sedan tagit slut, men han tänker lugnt och djupt på allt det, som flydde från honom en dag för många år sedan. Nu är han åter vid hennes sida, nu sitta de på bänken invid fruktträden; nu ropar hon från fönstret — han kan så tydligt höra, hur den klara sopranen nämner hans namn. Nu ser han rakt in i hennes milda ögon, och nu blir det åter mörker; han öppnar själv husets port, för att de skola kunna bära ut den gula kistan med alla de starkt doftande kransarna, och nu är han vid graven, där stenen fläckats av regn, men där ännu guldbokstäverna skina: Elisabet, medan små nedfallna löv rulla och vända sig i vinden. Han stannar alltid så länge vid stenen. Ack, det är så naturligt, att även hon skulle bli till jord liksom bladet, liksom blomman och fågeln. Allt är så naturligt och går så lugnt i sitt naturliga kretslopp; ständigt följa nya morgonrodnader på varandra, ständigt nya månar blänka — det går runt och säkert, det blir nytt och gammalt om vartannat. Men saknaden och längtan, men drömmen, som oförändrad stilla lågar i hans bröst, vad är den utav, vad är den för ett märkvärdigt ting?
527
