att anlita en platt fickflaska i samma ögonblick, som kaféeinnehavaren ropade:
— Det har hänt en olycka på sjön. Visst några pojkar, som har gått ner sej.
— Se så, sade herr Stoltz och reste sig genast upp.
— En olycka, mumlade herr Backlund. Det är bäst vi ger oss av.
Härefter betalade herrarna sin förfriskning, och herr Stoltz ropade till kaféinnehavaren, som med en väldig trasa avtorkade ett par små bord:
— Avhöres något nytt, så meddelar vi närmare! Gäller att klämma till me samma!
De båda herrarna skyndade så ned mot hamnen, där de funno den lilla folkskaran, som oroligt rörde sig under den gråa kvällshimlen. De togo genast plats i första ledet bland dem, som åskådade tillrustningen med slädar, sparkstöttingar och båtar, och herr Stoltz gjorde hela tiden häftiga rörelser med armarna som om han själv vridit till rep och lyftat bördor, alltunder det han ropade:
— Hur många pojkar var det?
— Tre, svarade en röst.
— Nej, fyra var det, svarade en annan.
— Hur många ä det, som ska ut till att rädda? frågade herr Stoltz strängt.
— Tre eller fyra, tror jag, svarade rösten. Herrn ser väl själv…
— Tre eller fyra, fräste herr Stoltz harmset. Vart fan kommer di med tre eller fyra!
— Räcker inte, mumlade den försiktigare herr Backlund.
Just i detta ögonblick skar den bistre sjökapten Tingströms rop genom dunklet:
— En karl hit! En karl till!
— Se där, vad jag sa, ropade herr Stoltz, triumferande och skräckslagen på en gång. En karl!
— En karl hit, upprepade herr Backlund sjökaptenens och vännens rop, dock icke med så hög röst, emedan han fruktade att själv bli tagen för en sådan, och sålunda framsläpad, icke endast till arbete, utan även till okända faror.
53
