det senast avtågade räddningsfolket, tillfreds över att träffa kapten Tingström, som han kände. Just som Cello steg ned på isen, hördes röster därutifrån, och på avstånd kunde han skönja en stor, svart fläck, vilken långsamt tycktes röra sig framåt på det vita fältet. Nu upplöstes den i en klunga människor med sparkstöttingar och slädar; sorlet ökades, och plötsligt befann sig Cello mitt i en krets pratande karlar.
Det var det först utskickade hjälpmanskapet, som nu återvände.
Kärnan i församlingen utgjordes av tre pojkar, vilka ombyltats med filtar. En av dem grät högljutt, i det han uttalade namnet Edmund; det var den ädle, men fåmälde Atos. De två andra gossarna tycktes slumra, uttröttade av skrämsel eller matta av köld.
I hast anskaffades en större släde, på vilken de tre räddade blevo upplyftade. Runt omkring slogs en ring av nyfikna människor, och ivriga förfrågningar kastades till det hemvända räddningsmanskapet, som mycket nödtorftigt besvarade dem.
Herrar Backlund och Stoltz hade medhunnit att intaga en försoningsbägare på Café Merkurius och där illustrera räddningsarbetet för ett par cigarrettrökande åhörare. När de nu hade återvänt till stranden och fingo höra, att icke samtliga de försvunna blivit återfunna, utan att fabrikör Åviks son ännu fattades, började de att högljutt blanda sina röster i sorlet.
— Var har ni den fjärde, frågade herr Stoltz i förebrående ton.
— Säj det, hördes i mörkret en röst, som tycktes tala från marken, där verkligen en karl låg nedhukad för att få tag i en rem, som han hade tappat. Några gula fläckar från en dinglande lykta irrade i snön.
Släden sattes i detsamma i rörelse, och de tre räddade fördes upp genom stadens tysta gator. Herr Stoltz höll, häftigt pustande, i slädens ena sida, medan herr Backlund höll i den andra, varigenom de båda vännerna dock helt obetydligt förminskade transportens hastighet.
— Sover ni, pojkar, frågade plötsligt den verksamme herr Stoltz med ett sentimentalt tonfall.
— Nej, svarade den gråtande greve de la Fère och satte sig upp i släden.
55
