— Hallå, Eugen!
Artisten vände sig hastigt om för att utleta, från vilket håll ropet höjdes. Då fick han se Karl Ludvig, som lutade sin runda kropp till hälften ut genom fönstret. På grund av avståndet tedde sig hans ansikte endast som en sol i nedgåendets purprade ögonblick. Artisten vinkade med handen, ty han förstod, att han icke skulle kunna göra sig hörd på så pass långt håll. Då ljöd ånyo rösten med en ångsirens genomträngande kraft:
— Sill gra täng!!
Artisten Renards tavla kallades av honom själv Svan på lugnt vatten.
Tavlan föreställde en svan med lång, vackert krökt hals; den låg på en klar sjö och hade en mängd små vattenringar, alla på lagom avstånd från varandra, kring den vilande, snövita kroppen. Runtomkring var sjön stilla och blank. Höga träd speglade sina gröna kronor i vattnet. Sakta sjönk solen ner bakom en udde, och mitt i sjön låg en liten holme med björkar, vilka stodo ljusgröna och stilla med sina vita stammar. Rosenfärgen sken här och var i vattnet omkring höga sävar och stenar med frisk, grön mossa.
Kring denna målning samlades en sommareftermiddag en del vänner och bekanta till artisten Renard. Bland dessa märktes, utom Karl Ludvig, som mest tycktes intressera sig för det praktfulla stilleben, vilket sakta växte fram på ett stort bord i den ganska långa ateljéns ena kortända, ett par journalister, bland dem Cello, en konstanmälare, som skrev under signaturen F.F., och en ung poet, som blivit hårt behandlad av kritiken. De ljuva matångorna störde i någon mån uppmärksamheten, då konstverket skulle granskas. Eugen, som av allt att döma var överens med sig själv om att ha gjort ett gott och i synnerhet säljbart arbete, hörde mummel om ”rätt så grann i färgen” — ”litet banalt i ämnesvalet” — ”gammalt nytt” — ”skulle försöka sig i nya skolan” — ”har gjort bättre förr”.
— Nå, är den stark, frågade Eugen, djärvt vädjande till de tämligen likgiltiga betraktarna. Vad säger du, F. F.?
95
