Oxar hade mäst lika symptomer; Hästarne hade dock ej fläckarne på tungan.
De Kreatur som störtat, hafva ej uthärdat längre än 2:ne dygn, sedan de hos dem märkt sjukdomen. Efter berättelse har hos dem som efter döden blifvit öpnade visat sig en svullnad i ljumskan, eller ock på främre delen af halsen, som tiltagit sista dagen, och blifvit mycket hård; däruti innehölts en tjock och blodblandad vätska. Gallblåsan förmycket utspänd, och mjälten förtorkad eller liksom murken.
Betet var et torrt Trädes-gärde, med dels leraktiga, dels uttorkade Källor. Inga otjenliga ocb giftiga örter, til exempel: Ranunclar, Cicuta, Solanum &c. växte däromkring, hvaraf Kreaturen ofta lida. Ehuru vid Lindö saltpetter-graf, 2:ne stenkast vid pass ifrån stället belägen, flere illa stinkande och öfver jord liggande as, kunnat gifva någon Disposition til röta hos Kreaturen; tyckes dock af anförde Symptomer sjukdomens första natur varit inflamatorisk , hvarföre äfven de få vid min ankomft ännu sjuke Kreaturen, igenom åderlåtning, och aaltpetter både uti tilräckelig drick och med deg ingifvit, varit fullkommeligt til hälfans återställande.
Brist på tilräckeligt och godt vatten har utan all tvifvel varit första hufvud-ordsaken til denna Boskaps-sjukdom, hvilken så godt som af sig sjelf stannat sedan något rägn börjat falla.
