 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 102 i filen Lördagsqvällens jul- och teater-kalender (Hfrs, 1891).djvu. |
Inför hungersdöden.
Den sista kon hade blifvit såld; föda fans inte för menniskorna, ännu mindre för kreaturen.
Svårt hade det känts, och den ringa summa som betalats för kon riktigt brände i handen på Vasili Ivanitsch. Men — nöden har ingen lag. Och så fans ju dessutom „Sokol“ qvar, den gamla kära brunte. Om muschiken blott har sin häst reder han sig nog. Något slags arbete finnes alltid, och med gamle „Sokol“ skulle äfven Vasili kanske kunnat reda sig öfver vintern…
Men så stupade en dag „Sokol“. Utsvulten föll den till marken, så att de skinntorra benen skramlade. En blodström framqvälde ur näsborrarne, den sträckte ett tag på sig, och det var slut.
Vasili stod bredvid sin döde vän. En tår rullade ned i det tofviga skägget på hans utmärglade ansigte. Han tänkte blott på detta enda: hvad skall nu komma?..
⁎
