dem! Skall jag kanske börja föda er, usla lättingar… En vacker dag har jag er här i hundratal!… Må f-n taga er allesammans!…
Eldröd af ilska kastade han sig ned på en bänk.
— För Jesu Kristi skull…
— Ut med dig! Eller… eller kastar jag sjelf ut dig!…
Mera död än lefvande kom Arina ut ur rummet.
— Kanske döden ändå är bäst, suckade hon och började den tunga vandringen mot hemmet…
⁎
En stund efter det Arina gått, ville Platon Parfentjeff stiga upp från bänken, på hvilken han kastat sig ned. Men huru han än försökte, lyckades det icke. Han kunde ej ens tala, men de oartikulerade ljud han utstötte, hördes omsider af tjenstefolket.
— Herre Gud, hvad har händt? frågade man om hvartannat.
— Guds dom — framstammade den olycklige. Hvad det gör ondt… Herre Gud, förlåt mig… förlåt…
Platon Parfentjeff satt en stund tyst.
— Hemta henne tillbaka! utbrast han plötsligt och försökte resa på sig… henne, qvinnan som nyss var här… hon, hon…
Han sjönk åter tillbaka på bänken.
Ute var det redan mörkt, stickmörkt. Man skyndade att söka efter Arina, men hon kunde icke mera påträffas.
— Nå? frågade han otåligt.
