Och inte hinner han mer få många,
Ty hennes lifstid — den blir nog kort.
Men varma strumpor han visst behöfver,
Der lär ju vara förfärligt kallt!
Och visst skall han blifva glad deröfver,
Att han ej glömmes ändå — trots allt!
När han dit bort uti fångdrägt sändes,
Beskyld — barmhertige Gud! — för mord!
Den stunden glömmer hon ej, den kändes
Som hennes sista uppå vår jord.
Men om ock tusen hans dåd fördömma,
Och tusen smäda hans kära namn,
Skall hon väl kunna den arme glömma,
Som lekt och jollrat i hennes famn!
Och maskor bildas med nyfödd ifver,
Och stickor blixtra i majsolsgull,
Och ena strumpan snart färdig blifver
Af grof och hemspunnen gråhvit ull.
Ja, simpla strumpor „dit bort“ hon skickar,
Men hvarje maska är väl värd gull,
Ty hvarje maska den gamla stickar
Af outsägelig kärlek full.
Sida:Lördagsqvällens jul- och teater-kalender (Hfrs, 1891).djvu/109
Den här sidan har korrekturlästs
91
Sibiriefångens gåfva.
N.
