Sedan de båda makarna lyckliga och förnöjda undanstökat julqvällsvarden och nedkallat den Högstes välsignelse öfver sig sjelfva och den lilla dottern, gingo de till hvila.
⁎
Den första, som vaknade i fiskarstugan den påföljande morgonen, var dottern. Den lilla var verkligen som genom ett underverk återställd från sin sjukdom. Hennes glädje, då hon vaknade och fann dockan på sin arm, låter sig ej beskrifvas. Hon jublade så högt, att hon väckte upp far och mor, hvilka öfverlyckliga deltogo i barnets fröjd.
Det begynte dagas derute. Erik gick till fönstret att se efter väder och vind.
„Der ser jag någon styra kurs rakt hit till stugan“, sade han. „Mor, kasta på dig! Det är någon, som helsar på hos oss.“
Strax derpå hördes steg i förstugan, och en sakta bultning hördes på dörren.
„Stig in och välkommen!“ sade Erik.
„God helg härinne!“ hördes en flämtande stämma från dörren.
„Nå, vi ä’ väl de första, som på julhelgen få påhelsning af Not-Nocken“, sade Erik i skämtsam ton.
Not-Nocken var en hjelpreda för alla bland fiskarfolket i trakten, en gammal oförarglig och besynnerlig man, hvilken ansågs som ej riktigt klar i hufvudet.
„Se här! Det får väl lof att vara en värmare i morgonkylan“, yttrade Erik, i det han framsatte en bränvinsflaska och glas. „Mor sätter just kaffepannan på, ser jag, och under tiden som vi vänta på kaffe-
