 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 59 i filen Lördagsqvällens jul- och teater-kalender (Hfrs, 1891).djvu. |
Ett litet ord.
Ett litet vänligt ord och sagdt i rättan tid
Kan skänka såradt bröst dess länge sökta frid,
Ett litet ord, till lif af onda syften födt
Kan reda rikens fall och göra land förödt.
Mitt barn, när än du hör din moders kända röst
Sitt hoppas bjuda dig i mörk och kulen höst,
Hur fylles ej ditt bröst af varma känslors svall
Och du står upp igen från flärd och lågt förfall.
Och då i tviflets natt du länge vilse gått,
Så långt, långt från det ljus, hvars kraft du ej förstått,
Och så ditt öra hör det enkla: tro! och bed!
Hur stiger himlen ej på jorden till dig ned.
Och då i lifvets strid du blifvit hård och kärf,
Då lyckan svika vill, fast blindt du fylt ditt värf,
Och så ett älska! når till dig — dess innebörd
Du måste fatta den, den rösten skall bli hörd.
Du har ju fosterland, du har ju härd och hem,
Du har ju maka, barn och pligter emot dem;
Än mer: ett lif, som blott sin dyrkan trotset ger,
Det är ett slafveri, det är ett lif ej mer.
V. L.
—»o«—
