Ett välbehagligt smålöje förmärktes i bådas anleten.
Mina farhågor blefvo också snart nog besannade. Den förr så karaktersfaste mannen hade nu blifvit en skottafla för hångrepp också från samhällets afskums sida. Det smärtade mig djupt. Hade jag haft rättvisans tyglar i min hand, helt visst skulle dessa uslingar ej länge legat i säkerhet der nere.
Med nyfikenhet genomögnade jag samtliga hufvudstadens tidningar påföljande morgon. Jag anträffade mycket riktigt notisen i en af dem. Hvilken skandal! Den sista hoppfulla gnistan hade nu slocknat bort för min beklagansvärde vän. Denna nya osanning skulle helt säkert gifva hans skriblerier dödsstöten.
Jag begaf mig till berörda tidningsbyrå, med hvars hufvudredaktör jag var bekant sedan gammalt.
Gubben F. satt i skjortärmarne, som ifrigast sysselsatt med en ledare, då jag gjorde min entré.
— Får man lof att stiga på?
Intet svar.
Jag upprepade min förfrågan med tordönsstämma.
Vännen F. spratt till som om bläckhornets innehåll utgjutit sig öfver den beramade godbiten för morgondagens nummer och glodde derpå något främmande på mig.
— Svante! Du här! Hjertligt välkommen.
Vi språkade om ditt och datt från flydda tider. Omsider föll talet också på Långqvist.
— Det har varit ganska skralt bestäldt med honom de sista tiderna, yttrade F., men nu har han omsider funnit ro, också han.
— Någon barmhertig menniska skulle således hafva åtagit sig hans vård?
