en bår. Och så buro de med vana och försigtighet häradshöfdingen ned för trapporna. Men grå filten var härunder höljd öfver den sjuke, så att äfven ansigtet doldes.
Häradshöfdingen befann sig i yrsel, och han pratade högt och vildt under det man bar honom. I Edlundska hörnet stodo några dagdrifvande ungdomar. Desse brusto ut i skratt, då de hörde en röst från sjukbåren utropa:
„Förtjusande Vera!… Förtrollande gullvifva!…. Sjung, sjung ännu mera!…. Kypare! Duka en sexa för två personer derinne i rummet. Jag superar der med Vera Vanoni!… Sjung då, Vera, sjung, sjung!“
„Låt bli att skratta! Ser ni inte att man bär en sjuk“, yttrade en gråhårsman till de skrattande ungdomarne. Den gamles förebrående blick och den förtrytsamma ton, med hvilken han yttrade detta, kunde icke underlåta att utöfva behörig verkan. Ungdomarne skingrade sig skamsne åt olika håll.
Läkaren hade för häradshöfdingens räkning lyckats få ett enskildt rum i sjukhuset. Och här öfverlemnades den sjuke i en sköterskas vård; detta var en ung qvinna med aftärda drag, men med ännu skönjbara spår af mindre vanlig fägring.
Då sköterskan riktade ögonen på häradshöfdingens ansigte, tycktes hon blifva synnerligen öfverraskad. Under det hon i första häpenheten trädde något steg tillbaka ifrån sjukbädden, der man placerat häradshöfdingen, spred sig en hastigt uppkommen rodnad öfver hennes kinder. Med skyndsamma steg ilade hon dock straxt derpå bort, att på läkarens order hemta någon
