naden längst borta på gården. Han tyckte att han såg en gammal, sträfsam qvinna stöka och städa derinne. Hon var så ordentlig och ordningsfull, hans uppasserska. Hon kunde icke tåla att ett enda damkorn skulle finnas på hans skrifbord, och hon höll rummet så varmt och skönt åt honom, att han trifdes der alldeles utmärkt. Men hon var sjuklig, den stackars qvinnan.
En dag visade sig ett litet näpet flickansigte i dörröppningen. Detta tillhörde madammens dotter. Den unga flickan kom för att anmäla att hennes mor träffats af ett slaganfall, som troligen skulle hålla henne länge nog vid sjukbädden.
Hon såg så menlös och tafatt ut, den unga flickan, der hon stod och omtalade för „magistern“, att hon ämnade taga sig fritt från symagasinet så länge mor vore sjuk, för att mor hade tyckt som så, att hon inte kunde lemna uppassningen ifrån sig, då „magistern“ var en så hygglig och rar herre. Och derför skulle dottern i stället sköta den sysslan, på samma gång som hon såg efter den sjuka modern i hemmet.
Han kom så tydligt ihåg tårarne, som perlade fram ur den unga flickans ögon, då han vid detta tillfälle skämtsamt kom att yttra, att han tyckte att det kanske inte ändå vore så värst farligt, om hennes morsgumma hvilade sig någon tid, eftersom han i stället nu hade lyckan att blifva betjenad af en så förtjusande uppasserska, som helt säkert ingen annan hade.
Hon var vacker, den lilla sötungen, det måste han erkänna. Och att han genast blef „förpickad“ i henne, det hade han också klart för sig.
Det var ju så roligt att skämta med henne. Det var så lätt att få den unga flickan att skratta, och
