utan att störa dem. Nu observerade hon, att den unge studenten tog saken mycket mera allvarligt än den övriga ungdomen.
»Jag för min del», sade han, »jag avundas alla, som får se Generaln. Jag ville hjälpa honom, men för mig har han aldrig visat sig.»
Han sade det där med verklig saknad och med ett så vackert uttryck, att jungfru Spaak inom sig bad Gud, att han snart måtte få sin önskan uppfylld. Den unge baronen skulle säkert förbarma sig över den stackars gengångaren och återskänka honom till graven och vilan.
Under den följande tiden tycktes det vara jungfru Spaak, som mer än någon annan var föremål för gengångarens uppmärksamhet. Hon såg honom så ofta, att hon nästan vande sig vid honom. Det var ett plötsligt, ögonblickligt framträdande än i trappan, än i en förstuga, än i ett mörkt hörn av köket.
Aldrig kunde man spåra minsta anledning till spökeriet. Jungfru Spaak hyste en svag undran om det kunde finnas något i huset, som genfångaren efterspanade. Men som han försvann i samma sekund, som blicken från ett människoöga träffade honom, kunde hon inte komma till någon klarhet om hans avsikter.
Till trots för friherrinnans utsagor märkte jungfru Spaak, att alla de unga på Hedeby voro fullt övertygade om att det var gamle general Löwensköld, som gick igen. »Han vantrivs i sin grav»,
