Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
7
LÖWENSKÖLDSKA RINGEN

konterfej, brukade alltid någon av Löwensköldarna vara till hands för att anmärka, att det alls inte var ett tecken på fåfänga hos generalen, att han hade dragit av handsken på vänstra handen så mycket, att den stora signetringen, som han bar på pekfingret, kom till synes på tavlan. Han hade fått den ringen av kungen — det fanns bara en kung för honom —, och ringen hade kommit med på porträttet för att visa, att Bengt Löwensköld var honom trogen. Han hade ju måst höra mycket bittert klander mot sin härskare, man dristade sig påstå, att han genom oförstånd och överdåd hade bragt riket till undergångens gräns, men generalen höll fast vid honom i alla fall. Ty kung Karl var en man, som världen aldrig hade sett make till, och den, som hade levat i hans närhet, hade fått erfara, att det fanns skönare och högre ting att kämpa för än denna världens ära och medgång.

På samma sätt, som Bengt Löwensköld hade velat ha kungaringen med på konterfejet, så hade han också velat ha den med sig i graven. Inte heller härvidlag var det någon fåfänga med i spelet. Det var inte hans mening att skryta med att han har en stor konungs ring på sitt finger, då han trädde inför Vår Herre och ärkeänglarna, men han hoppades kanske, att när han steg in i den salen, där Karl den tolfte satt med alla sina »huggvärjor» omkring sig, skulle ringen tjäna som ett igenkänningstecken, så att han också efter döden