Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
107
LÖWENSKÖLDSKA RINGEN

av nygräddade semlor, som hade lockat in honom. Vid dessa tillfällen förde han alltid talet in på det övernaturligas område. Han lät jungfrun berätta om spökerierna på de stora Sörmlandsgårdarna, sådana som Julita och Eriksberg, och ville veta vad hon trodde om dem.

Men oftast önskade han tala om Generaln. Han sade, att han inte kunde resonera om saken med de andra, därför att de togo den från den skämtsamma sidan. Han för sin del kände medlidande med den arme gengångaren och ville hjälpa honom till ro. Om han endast visste hur det skulle gå till!

Jungfru Spaak sade då, att hennes ödmjuka mening var den, att det fanns något i huset, som han efterspanade.

Den unge baronen bleknade en smula. Han såg forskande på jungfrun.

»Ma foi, jungfru Spaak», sade han, »det var också en idé! Men jag försäkrar jungfrun, att om vi här på Hedeby ägde något, som Generaln önskar sig, skulle vi inte tveka ett ögonblick att lämna det till honom.»

Jungfru Spaak förstod ju mycket väl, att den unge baronen sökte upp henne endast och allenast för spökeriets skull, men det var en så älskvärd ung man och så vacker. Ja, om jungfrun skulle säga sin mening, mer än vacker. Han bar huvudet något framåtlutat, det var något tänkande över honom, ja, många tyckte, att han var alldeles för allvarsam. Men det var bara därför, att de inte