därför att den tycktes lyfta en flik av slöjan framför det ovetbara! Vilken besynnerlig stämning efterlämnade den inte, såsom skulle en dörr ha öppnats, som om nu äntligen något skulle träda fram ur det stora dunklet!
Hur mycket är sant i den? Den ena berätterskan har ärvt den av den andra, den ena har lagt till, den andra har tagit ifrån. Men innehåller den inte åtminstone en liten kärna av sanning? Gör den inte intryck av att vara en skildring av något, som verkligen har hänt?
Gengångaren, som gick omkring på Hedeby, som syntes vid ljusan dag, som grep in i hushållets gång, som skaffade tillbaka bortkomna saker, vem var han, vad var han?
Finns det inte något ovanligt tydligt och fast i hans framträdande? Skiljer han sig inte från de mångfaldiga herrgårdsspökena genom en viss egenart? Förefaller det inte, som om jungfru Spaak verkligen skulle ha hört honom kasta äpplena mot salsväggen och som om unge baron Adrian skulle ha följt honom över vinden och utför vindstrappan?
Men i så fall, i så fall — — — kanske att någon av dem, som redan nu se den verklighet, som ligger bakom den verklighet, vari vi nu leva, kan tyda gåtan.
