på Hedeby?» sade huspigan. »Han vore i stånd att bränna ner huset över huvudet på oss för att få den.»
»Visst finns den här i någon vrå», sade köksan, »annars skulle han väl inte jämt och samt stryka omkring på gården.»
Jungfru Spaak gjorde denna dag ett undantag från sin vackra regel att aldrig lyssna till vad tjänstfolket hade att säga om herrskapet.
»Vad är det för en ring, som ni talar om?» frågade hon.
»Vet inte jungfrun, att Generaln går här och letar efter sin sigillring?» sade köksan, som blev glad över frågan.
Hon och huspigan skyndade att sätta jungfru Spaak in i historien om gravplundringen och gudsdomen, och när jungfrun hade fått veta allt detta, betvivlade hon inte ett ögonblick, att ringen på något sätt hade kommit till Hedeby och fanns gömd där.
Det kom en darrning över jungfru Spaak, ungefär så, som då hon första gången hade mött Generaln i vindstrappan. Det var just detta, som hon hade gått och fruktat hela tiden. Hon visste nu hur grym och obarmhärtig denne gengångare kunde vara. Det stod klart och tydligt för henne, att om inte han fick sin ring tillbaka, skulle baron Adrian dö.
Men jungfrun hade knappast kommit till denna slutsats, förrän hon, som var en resolut människa,
