ur dödssömnen, men hit till Hedeby ville hon troligtvis inte komma.
Medan huspigan och jungfrun talade om Marit Eriksdotter, stod köksan överst på en trappstege och tittade in på den höga hyllan, där en gång de bortkomna silverskedarna hade återfunnits.
»Å», utropade hon, »här finner jag något, som jag länge har sökt efter. Här ligger ju baron Adrians gamla toppluva.»
Jungfru Spaak förfasade sig. En sådan ordning det måtte ha rått i köket, innan hon kom till Hedeby! Hur kunde baron Adrians toppluva ha kommit hit ut?
»Det är inte så märkvärdigt heller», sade köksan. »Han hade växt ur den, och han gav den till mig, för att jag skulle få göra mig ett par grytlappar av den. Det var minsann bra, att jag fann reda på den.»
Jungfru Spaak tog hastigt luvan från henne. »Det är synd att klippa sönder den», sade hon. »Man kan ge den till någon fattig.»
Strax därpå tog hon luvan med sig ut på gården och började piska dammet ur den. Medan hon höll på med detta, kom baronen ut från stora byggnaden.
»Vi tycker, att Adrian är sämre», sade han.
»Finns det ingen här i närheten, som förstår sig på läkekonsten?» frågade jungfrun helt oskyldigt. »Pigorna talar om en kvinna, som heter Marit Eriksdotter.»
