»Har Marit redan hört hur illa det står till hos oss?» sade jungfru Spaak.
»Ja, jag har hört det», sade Marit, »och jag vill inte komma.»
Jungfru Spaak svarade henne inte med ett ord. En tung hopplöshet sänkte sig över henne. Allting gick henne emot, och detta var det värsta av alltsammans. Hon kunde se och höra, att Marit var glad. Hon hade suttit där på trappan och fröjdat sig över olyckan, fröjdat sig över att Adrian Löwensköld skulle dö.
Allt hitintills hade jungfrun hållit sig uppe. Hon hade inte ropat eller klagat, då hon hade sett Adrian ligga utsträckt på golvet. Hon hade endast tänkt på att hjälpa honom och alla andra. Men Marits motstånd bröt hennes kraft. Hon började gråta, häftigt och ohejdat. Hon stapplade bort till en grå uthusvägg, lutade pannan mot den, grät och snyftade.
Marit böjde sig litet framåt. På en lång stund tog hon inte ögonen från den stackars flickan. »Jaså, står det så till?» tänkte hon.
Men på samma gång, som Marit satt och betraktade henne, som grät kärlekens tårar över den älskade, skedde något i hennes egen själ.
Hon hade fått veta för ett par timmar sedan, att Generaln hade visat sig för Adrian och nära nog skrämt ihjäl honom, och hon hade sagt sig, att hämndens stund äntligen var kommen. Detta hade hon väntat på i många år, men alltid
