Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
133
LÖWENSKÖLDSKA RINGEN

kyrkogårdsmuren och gick fram till Löwensköldska graven utan att tänka på annat, än hur hon skulle kunna få ner ringen i den.

Hon satte sig på gravhällen och knäppte händerna till bön. »Om inte Gud nu hjälper mig», tänkte hon, »så blir nog graven öppnad, men inte för ringen, utan för en, som jag evigt skall sörja.»

Mittunder bönen märkte jungfrun en liten rörelse i gräset, som klädde den låga gravkullen, varpå hällen vilade. Ett litet huvud tittade fram och försvann igen, då jungfrun ryckte till. Ty jungfru Spaak var likaså rädd för råttor, som råttorna voro för henne. Men detta födde hos jungfrun en hastig ingivelse. Hon gick raskt bort till en stor syrenbuske, bröt av en lång, torr gren och stack ner den i råtthålet.

Hon stack den först rätt ner, men då mötte hon genast motstånd. Sedan försökte hon att föra den snett neråt, och då trängde den långt in i riktning mot graven. Hon förvånade sig över hur djupt den trängde. Hela spöet försvann. Hon drog hastigt upp det igen och mätte upp spöet på sin arm. Det var tre alnar långt, och det hade varit nersänkt i jorden i hela sin längd. Spöet måste ha varit nere i gravkammaren.

Jungfru Spaak hade aldrig varit så redig och klar i huvudet i hela sitt liv. Hon begrep, att råttorna måste ha banat sig en väg ner i graven. Det hade kanske funnits en trumma i muren, eller också hade väl någon mursten vittrat bort.