så att han tyckte sig ha goda grunder att hoppas, att allt skulle gå bra.
Han nämnde i samma brev, att nu var det sista gången för denna termin, som han skrev till sina ömma föräldrar. Så snart han hade fått veta hur provet hade utfallit, ämnade han bege sig på hemvägen. Och den sista november trodde han bestämt att han skulle få trycka föräldrar och systrar i sin famn.
Nej, Karl-Artur hade inte alls gjort någon affär av det latinska provet, och det var han glad åt efteråt, ty det gick inte bättre, än att han blev kuggad. Uppsalaprofessorerna tilläto sig att kugga honom, fastän han hade haft laudatur i alla ämnen, då han från Karlstads gymnasium sändes till universitetet.
Han blev mer häpen och överraskad än egentligen förödmjukad. Han kunde inte finna annat, än att hans sätt att behandla latinet mycket väl lät försvara sig. Visst var det förargligt att komma hem som en besegrad, men han trodde nog, att föräldrarna, eller åtminstone modern, skulle förstå, att det måste bero på något slags kitslighet. Professorerna i Uppsala ville kanske visa, att de hade större fordringar än lektorerna i Karlstad, eller också hade de kanske funnit, att det vittnade om alltför stor självsäkerhet, att han inte hade deltagit i några kollegier.
Det var flera dagars resa mellan Uppsala och Karlstad, och man kan säga, att han hade glömt
