Löjtnant Arcker var en fattig karl utan vidare goda utsikter i befordringsväg. Man visste ju, att han länge hade gått och svärmat för Eva Ekenstedt, och därför att småflickorna Ekenstedt sällan hade några beundrare, hade hela staden intresserat sig för saken. Men man hade alltid trott, att överstinnan skulle ge honom korgen.
Sedermera sipprade det allt ut hur det hängde ihop med eklateringen. Karlstadsborna fingo reda på att överstinnan hade låtit Eva och Arcker förlova sig, bara därför att ingen skulle misstänka, att det hade gått på tok med den överraskningen, som hon ursprungligen hade velat bereda gästerna.
Men det var visst ingen, som fördenskull beundrade överstinnan mindre än förut. Tvärtom. Man sade bara, att det inte fanns någon, som hade större förmåga att reda sig i svåra och syrprenerande situationer än överstinnan Ekenstedt.
II.
Överstinnan Beate Ekenstedt var sådan, att när någon hade förbrutit sig emot henne, så väntade hon, att denne skulle komma och be om förlåtelse. Bara den ceremonien var överstökad, så tillgav hon alltsammans av gott hjärta och visade sig likaså vänlig och förtrolig som före osämjan.
Hela julhelgen hoppades hon, att Karl-Artur skulle be om ursäkt för att han hade talat så hårt till henne den där kalaskvällen, då han hade
