»Han svarade bara detta: ’Res genast till henne!’ Jag förklarade, att detta var min högsta önskan, men i morgon skulle jag skriva pro exercitio. Mina föräldrar skulle helt säkert ogilla, att jag försummade skrivningen. Men Friman ville ingenting höra. ’Res genast!’ sade han. ’Tänk inte på något annat än att försona dig med din mor! Gud skall hjälpa dig.’»
»Och du for?»
»Ja, mamma, jag for för att kasta mig för dina fötter. Men inte förr satt jag i kärran, än jag fann mig själv oförlåtligt dåraktig. Jag hade den allra starkaste lust att vända om. Jag visste ju, att även om jag dröjde i Uppsala ett par dagar till, så skulle din kärlek tillgiva mig allt, men jag fortsatte ändå. Och Gud hjälpte mig. Jag fann dig här. Jag vet inte hur du har kommit hit, men det måste vara på Hans tillskyndan.»
Tårarna sköljde över ansiktet på både mor och son. Var det inte ett under, som hade skett för deras skull?
De kände, att den milda Försynen vakade över dem. De kände också tydligare än någonsin styrkan av den kärlek, som förenade dem.
En timme sutto de tillsammans på gästgivargården. Sedan sände överstinnan Karl-Artur tillbaka till Uppsala och bad honom hälsa den kära Malla Silfverstolpe, att modern inte skulle komma att besöka henne denna gång.
Se, överstinnan brydde sig inte om att resa till
