»Jag undrar om inte brukspatron Schagerström har hört, att jag är förlovad», sade hon.
»Jo, naturligtvis», sade Schagerström, och mer hann han inte säga, förrän Charlotte Löwensköld fortsatte.
»Hur kan då brukspatron Schagerström understå sig att komma och fria till mig?»
Just detta sade hon. Hon begagnade sådana ord som »understå sig», fastän hon talade till den rikaste mannen i Korskyrka. Hon hade glömt, att hon var en fattig sällskapsdam, och kände sig som en anrik och stolt fröken Löwensköld.
Prosten och prostinnan höllo visst på att trilla av stolarna av häpnad, och Schagerström såg också ganska överraskad ut, men han var en man av värld, och som sådan visste han att skicka sig i brydsamma situationer.
Han steg fram till Charlotte Löwensköld, tog hennes ena hand mellan båda sina och tryckte den varmt.
»Min kära fröken Löwensköld», sade han, »detta svar förökar den sympati, som jag känner för frökens person.»
Han bugade sig för prosten och prostinnan och hindrade dem med en åtbörd både från att säga något och från att följa honom till vagnen. Såväl de som Charlotte Löwensköld förundrade sig över den värdighet, som låg över den avskedade friaren, då han avlägsnade sig ur rummet.
