Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
52
CHARLOTTE LÖWENSKÖLD

önskat, att Schagerström skulle fria till Charlotte, och det kunde ju inte vara orätt. Hur som helst, så hade det ju alls ingen betydelse.

Ty om önskningar hade någon makt, så skulle det väl se annorlunda ut här på jorden, än det nu gör. Tänk bara, vad människor ha önskat! Tänk, så mycket gott de ha önskat sig! Tänk, hur många som ha önskat sig fria från synd och från sjukdom! Tänk alla de, som ha önskat, att de skulle slippa att dö! Nej, det visste hon då, att önska, det kunde man göra opåtalt. Önskningar ha ingen makt.

Men en vacker sommarsöndag såg hon i alla fall Schagerström komma in i kyrkan, och hon märkte, att han valde sin plats så, att han kunde se Charlotte, som satt i prostgårdsbänken, och hon önskade, att han skulle finna henne vacker och intagande. Hon önskade det av hela sin själ. Hon tyckte inte, att hon gjorde Charlotte någon orätt genom att önska henne en rik man.

Hela dagen, sedan hon hade sett Schagerström i kyrkan, hade hon en känsla av att nu skedde det något. Under natten låg hon som i feber och bara väntade på att något skulle ske. Och på samma sätt var det nästa förmiddag. Hon satt vid fönstret, hon kunde inte arbeta, utan satt med händerna i kors och väntade.

Hon trodde, att hon skulle få se Schagerström fara förbi, men det hände något ännu mycket mer