väl omöjligen förstå, att en gammal människa var så blyg, att hon miste talförmågan.
Liksom för att ge henne tid att lugna sig började han tala om Malvina Spaak och om Hedeby. Han kom också in på historien om spökerierna och den förskräckliga ringen.
Han sade, att han hade litet svårt att tro på alla detaljer, men för honom låg det en djup mening under alltsammans. Han ansåg ringen vara en symbol för kärleken till detta jordiska, som håller själen fången och gör den oskicklig att ingå i Guds rike.
Att tänka sig, att han satt där mitt framför henne och såg på henne med sitt intagande leende och talade förtroligt och okonstlat som till en gammal vän! Det var alltför mycket av lycka, det nästan kvävde henne.
Han var kanske van vid att inte få något svar, då han kom till de fattiga och bedrövade för att trösta och uppmuntra. Han fortsatte att tala utan att förtröttas.
Han berättade för henne, att han för sin del aldrig kunde låta bli att tänka på Jesu ord till den rike ynglingen. Han var övertygad om att den förnämsta orsaken till människornas många olyckor låg däri, att de älskade de skapade tingen högre än den, som hade skapat dem.
Fastän hon ingenting sade, måtte hon ha tagit emot hans ord på ett sätt, som lockade honom att gå vidare med sina förtroenden. Han bekände för
