bemäktiga sig dem. Allt detta stod till hans förfogande. En rikedom, en oerhörd rikedom.
Han skrattade åt sig själv. Han hade hittills med stort bekymmer suttit och plockat ihop sina predikningar, han hade pinat fram tankarna ur sin själ. Och under tiden hade all denna rikedom bott inom honom!
Vad Charlotte beträffar, måste allt bli annorlunda. I sanning, hittills hade det varit hon, som hade försökt regera över honom. Nu var allt förändrat. Han skulle tala, hon skulle lyssna. Han skulle leda, och hon skulle följa. Hädanefter skulle hennes blickar hänga vid hans mun såsom nyss den där stackars organistfruns.
Det förestod strid, men ingenting skulle kunna förmå honom att ge vika. »Förr sliter jag henne ur mitt hjärta», upprepade han. »Förr sliter jag henne ur mitt hjärta.»
Just då han var framme vid prostgården, slogos grindarna upp, och ett elegant ekipage, draget av fyra svarta hästar, kom utkörande.
Han förstod, att brukspatron Schagerström hade kommit på visit till prostgården. Samtidigt påminde han sig det där yttrandet, som Charlotte hade fällt på kaffebjudningen i början av sommaren. Som en blixt slog honom den tanken, att Schagerström hade rest till prostgården för att fria till hans fästmö.
Det var en orimlig tanke, men ändå krympte hjärtat samman på honom.
