»så borde vi väl komma överens om vad vi skall göra, ifall graven står öppen.»
»Antingen den står stängd eller öppen, så vet jag inte, att vi har något annat att göra än att gå hem och lägga oss.»
»Nej, det förstås. Det har du så rätt i», sade Bård och satte sig i gång igen.
»Det är inte att vänta, att kyrkogårdsporten skall stå öppen så här dags», sade han strax efteråt.
»Det är det nog inte», sade hustrun. »Vi får allt krångla oss över muren, om vi skall hälsa på hos generalen och se hur han har det.»
Mannen blev förvånad återigen. Han hörde ett lätt rassel av nerramlande småstenar, och såg strax efteråt hustruns gestalt avteckna sig mot den ljusa randen i väster. Hon var redan uppe på muren, och det var ju inte något konststycke, eftersom den inte var mer än ett par fot hög, men det var märkvärdigt, att hon var så ivrig, att hon hade stigit upp före honom. »Se här! Tag min hand, så skall jag hjälpa dig upp», sade hon.
Strax därpå hade de muren bakom sig och gingo nu tysta och försiktiga fram mellan alla de små gravkullarna.
En gång snavade Bård över en kulle och höll på att falla. Han tyckte, att det kändes, som om någon skulle ha satt krokben för honom. Han blev så rädd, att han skalv, och han sade helt högt, för att alla de döda skulle förstå hur välsinnad han var:
2. — Lagerlöf, Löwensköldska ringen.
