det, men orden kommo dock överraskande och oväntade. De lades på hans tunga av en annan än han själv.
»Se där!» utropade han. »Nu vill hon påminna mig om att hon har väntat på mig i fem år och att jag följaktligen är tvungen att gifta mig med henne. Men det tjänar till ingenting. Jag skall aldrig gifta mig med någon annan än den, som Gud utväljer åt mig.»
»Tala inte om Gud!» sade hon.
Han lyfte sin panna och böjde sig bakåt. Han läste i skyarna. »Ja, ja, ja, jag skall låta Gud välja för mig. Den första ogifta kvinna, som kommer i min väg, skall bli min hustru.»
Charlotte gjorde ett utrop. Hon skyndade fram till honom.
»Nej, men Karl-Artur, Karl-Artur!» sade hon och försökte dra ner en av hans armar.
»Kom mig inte nära!» skrek han.
Men hon förstod inte höjden av hans vrede. Hon slog armarna om honom.
Då hörde han ett tjut av avsky uppstiga ur sin strupe. Hans händer fattade om hennes armar med ett järngrepp och slungade henne tillbaka ner på torvbänken.
Därpå flydde han bort ur hennes åsyn.
