tjänare hade bott, som stod där vid grinden och ämnade gå ut på landsvägen i det fasta beslutet att fria till den första ogifta kvinna, som han mötte?
Kunde det vara unge Ekenstedt, som hade fått en så förfinad uppfostran och alltid hade levat bland fint folk, som ville utsätta sig för att nödgas ta till hustru, till kamrat för hela livet den första kvinna han mötte? Visste han inte, att han kunde råka ut för en skvallerbytta eller en latmask, för en sjåpa-gåsa eller en härpa-snärpa, för en Slarv-Sara eller en Geting-Karin?
Visste han inte, att han gav sig ut på den farligaste vandringen i hela sitt liv?
Karl-Artur stod ett par ögonblick kvar vid grinden och hörde på all denna undran, som gick från träd till träd, från blomma till blomma.
Ja, han visste, att denna vandring var farlig och betydelsefull. Men han visste också, att han under denna sommar i Korskyrka hade älskat världen mer än Gud. Han visste, att Charlotte Löwensköld hade varit en fara för hans själ, och han ville mellan sig och henne resa upp en skiljomur, som hon aldrig skulle kunna genombryta.
Och han visste, att i det ögonblick, då han slet kärleken till Charlotte ut ur sitt hjärta, öppnade det sig åter för Kristus. Han ville visa sin frälsare, att han älskade honom utan gräns och mått och att han litade på honom över allting. Därför ville han nu låta Kristus välja honom en hustru. Det var det
