Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/219

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
79
DALKULLAN

Den plötsliga tanken, att det kunde bli henne, som han komme att möta, hade hejdat honom.

Men han hånade den arma, rädda, syndiga människan, som bodde i hans bröst, för att hon kunde tro, att hon numera hade makt att hindra honom från att fullfölja sitt uppsåt, och han fortsatte vandringen.

Bara ett par sekunder efteråt hördes ljudet av ett åkdon bakom honom. Strax därpå körde en kärra förbi, som drogs av en präktig springare.

I åkdonet satt en av de mäktiga och stolta bergsmän, som funnos i denna trakt, en gubbe, som ägde så många gruvdelar och hyttor, att han ansågs lika rik som en Schagerström. Han hade sin dotter vid sidan, och om han hade kommit åkande från andra hållet, skulle den unge prästen enligt sitt löfte ha varit tvungen att ge den myndige mannen ett tecken att stanna, på det att han måtte kunna fria till dottern.

Det var inte lätt att säga vilken utgång ett dylikt tilltag skulle ha fått. Ett piskrapp över ansiktet hade inte varit alldeles otänkbart. Bergsman Aron Månsson var van att gifta bort sina döttrar med grevar och baroner och inte med pastorsadjunkter.

På nytt blev hon rädd, den gamla, syndiga människan, som bodde i hans bröst. Hon rådde honom att vända, hon sade, att detta var en alltför vågsam färd.

Men den nya, tappra Guds människa, som också fanns inom honom, höjde sin jublande röst. Hon