Eller att hon skulle försöka rentvå Charlotte, kunde man begära det? Att hon till exempel skulle påminna Karl-Artur om att Charlotte nog hade en stor förmåga att ställa och ordna för andra, men att hon sällan hade någon klokskap övrig för egen räkning? Nej, det kunde man inte vänta av henne.
Det är ju en möjlighet, att Karl-Artur inte var så säker på sig själv, som han låtsade. Ett litet inkast skulle måhända ha gjort honom tveksam. En ärlig förskräckelse skulle kanske ha förmått honom att avstå från den nya förlovningen. Men fru Sundler gjorde ingenting för att skrämma och varna. Hon fann, att alltsammans var utomordentligt härligt. Tänk, att så där lägga sitt öde i Guds hand! Tänk, att slita den älskade ur sitt hjärta för att kunna vandra i Jesu fotspår! Karl-Artur blev visst inte avskräckt. Han blev tvärtom uppmuntrad att gå vidare.
Och vem vet? Kanske att fru Sundler var fullt uppriktig? Hon hade både Almqvist och Stagnelius liggande på sitt förmaksbord, och hon var romantiker från hjässan till fotabjället. Och här hade hon ett äventyr äntligen. Här hade hon något, som hon kunde bli hänförd över.
I hela Karl-Arturs framställning fanns det bara en sak, som oroade fru Sundler. Hur kunde det hänga ihop med detta, att Charlotte hade sagt nej till Schagerström? Om hon var så ivrig att uppnå världsliga fördelar, som Karl-Artur påstod, och det ville fru Sundler alls inte bestrida, varför hade
