ny vredesbrand i Karl-Arturs själ. Och något annat hade man kanske aldrig bort vänta av henne.
Men där fanns ju ännu en annan människa, som gärna ville hjälpa och ställa till rätta, där fanns ju Charlotte. Ja visst, ja visst, men vad kunde hon göra just då? Karl-Artur hade ryckt upp henne ur sitt hjärta såsom en ogräsplanta. Hon stod emellan honom och hans Gud. Hon fanns inte till för honom.
Och även om han hade velat lyssna till henne, kunde man tänka sig, att Charlotte skulle finna de rätta orden, kunde man tänka sig, att hon, den unga, häftiga varelsen, skulle ha förstånd nog för att lägga stoltheten å sido och säga de goda och blida och försonande ord, som kunde rädda den älskade?
II.
Då Karl-Artur nästa morgon företog den vanliga vandringen från flygeln till manbyggnaden, där han skulle inta sitt morgonkaffe, stannade han gång på gång för att beundra luftens friskhet, sammetsglansen på de daggiga gräsmattorna, lövkojornas stolta färgprakt och de honungssugande biens glada surrande. Han kände med ljuv tillfredsställelse, att först i dag, sedan han hade gjort sig fri från världslivets lockelser, kunde han med fullkomligt välbehag njuta av naturens härlighet.
När han inträdde i matsalen, såg han till sin
