»Ja, se, han vill väl inte göra oss någonting», sade hustrun. »Han vet ju, att vi inte tänker på att stjäla ringen. Men en annan sak vore det förstås, om vi för ro skull började skruva upp kistlocket.»
Genast famlade sig mannen fram till generalens kista och började känna längs med locket. Han fann reda på en skruv, som hade ett litet kors i toppen.
»Allting här är liksom tillrättalagt för en tjuv», sade han, i det han började vrida upp likkistskruvarna både försiktigt och behändigt.
»Känner du ingenting?» frågade hustrun. »Märker du inte, att det rör sig under kistlocket?»
»Här är så stilla som i en grav», sade mannen.
»Han tror nog inte, att vi ämnar ta ifrån honom det, som han sätter mest värde på», sade hustrun. »En annan sak vore det, om vi lyftade av kistlocket.»
»Ja, men det får du allt hjälpa mig med», sade mannen.
De välvde upp locket, och nu fanns det ingen möjlighet mer att hålla tillbaka längtan efter skatten. De lossade ringen från den vissnade handen, lade ner locket, och utan ett ord vidare smögo de sig upp ur graven. De togo varandra vid handen, när de gingo tillbaka över kyrkogården, och inte förrän de hade klättrat över den låga gråstensmuren och kommit ner på vägen, vågade de säga något.
»Nu börjar jag tro», sade hustrun, »att han
