Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/242

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
102
CHARLOTTE LÖWENSKÖLD

»Jag är inte rädd för mina föräldrar. De är allvarliga kristna, och de skall förstå mig.»

»Överstinnan Beate Ekenstedt», ropade Charlotte, »skall hon förstå? Gud, Karl-Artur, hur litet du känner din mor, om du inbillar dig, att hon någonsin skall ta emot en dalkulla som sin svärdotter! Din far kommer att bryta med dig, han kommer att göra dig arvlös.»

Vreden höll nu på att ta överhand hos honom, fastän han förut under hela tiden hade kunnat förhålla sig lugn.

»Låt oss inte tala om mina föräldrar, Charlotte!»

Charlotte tycktes ha insett, att hon hade gått för långt. »Nej, låt oss inte tala om dina föräldrar! Men låt oss tala om prosten och prostinnan här i Korskyrka och om biskopen i Karlstad och hela domkapitlet! Vad tror du att de skall säga, då de får höra talas om att en präst rusar ut på landsvägen för att fria till den första kvinna han möter? Och här i Korskyrka, där de är så noga med att prästerna skall iakttaga ett anständigt uppförande, vad skall de säga? Du kanske inte en gång får stanna här. Du blir kanske tvungen att flytta härifrån. Och vad tror du att de andra prästerna här i stiftet skall tänka om det där frieriet? Var du viss om att de och alla människor i hela Värmland skall förfasa sig! Du skall få se, att folket förlorar aktningen för dig. Ingen skall komma i kyrkan, då du predikar. Du skall bli