Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/248

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
108
CHARLOTTE LÖWENSKÖLD

till henne. Det var ett litet konvolut med Karl-Arturs stil på utanskriften.

När hon slet upp det, föll en guldring till golvet mellan hennes skälvande händer. Hon lät den ligga för att läsa några rader, som Karl-Artur hade rafsat ner på en bit papper.

»En person, som jag råkade i går afton och med vilken jag hade ett förtroligt samtal om mina angelägenheter, antydde för mig, att Charlotte troligen genast hade ångrat den korg, som Charlotte hade gett Schagerström, och att det var med full avsikt, som Charlotte retade mig så, att jag slog upp vår förlovning. Charlotte kunde då nästa gång ge Schagerström ett bättre mottagande. Jag ville inte tro, att detta kunde vara möjligt, men har nu sett, att det är sant, och återsänder härmed Charlottes ring.

»Jag antar, att Charlotte redan i går lät Schagerström veta, att vår förlovning var bruten. Jag antar, att då svar dröjde, blev Charlotte orolig och ville återknyta med mig. Jag antar, att blombuketten var det överenskomna tecknet. Om så inte hade varit, skulle Charlotte omöjligt under förhandenvarande omständigheter ha kunnat mottaga densamma.»

Charlotte Löwensköld läste igenom brevet flera gånger utan att förstå. »En person, som jag råkade i går afton — — —

»Jag begriper ingenting», sade hon hjälplöst och började läsningen än en gång. »En person, som