beskrivit henne så entusiastiskt, att hon också hade gjort sin kära mamma nyfiken på att få se henne.
Överstinnan skrev, att hon för sin del alldeles särskilt intresserade sig för Charlotte, därför att hon var en Löwensköld. Den unga flickan hörde visserligen till den yngre grenen, som aldrig hade blivit baroniserad, men ursprungligen härstammade hon dock från den gamle generalen på Hedeby, så att det fanns ett litet släktskapsband mellan dem.
Så snart Charlotte hade läst brevet, sade hon genast ifrån, att hon inte ville resa. Hon var inte dummare, än att hon förstod, att prostinnan först, och nu sedan Jaquette, hade avlagt rapport till överstinnan om henne och Karl-Artur och att hon nu skulle skickas in till Karlstad, för att överstinnan skulle själv få se och döma om hon kunde bli en lämplig svärdotter.
Men prostinnan och framför allt Karl-Artur hade övertalat henne att resa. Karl-Artur och hon voro hemligt förlovade vid det laget, och han sade, att han skulle bli henne evigt tacksam, om hon uppfyllde moderns önskan. Han hade ju blivit präst mot föräldrarnas vilja, och fastän det inte kunde komma i fråga, att han bröte förlovningen med henne, vad de än tyckte, så ville han helst slippa att göra dem ny sorg. Och att de skulle bli förtjusta i henne, bara de finge se henne, det visste han. Han hade aldrig sett någon ung flicka, som så väl som Charlotte förstod sig på att umgås med äldre människor. Det var därför, att han hade
