Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/278

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
138
CHARLOTTE LÖWENSKÖLD

ännu var uppstigna. Om onkel så tycker, så kunde ju onkel säga honom ett par ord till tack.»

Man kan tänka sig de gamla människornas förvåning och glädje. Detta var verkligen en stor lättnad. Det skulle inte uppstå någon ofrid i socknen. Schagerström var inte stött, såsom han förvisso hade haft rätt att vara.

»Och det säger du först nu!» sade prostinnan. »Du är då mer än besynnerlig.»

I alla fall var hon högst förtjust, frågade hur buketten hade kommit till prostgården, om den var vackert bunden, om det möjligen hade funnits en biljett instucken mellan blommorna och allt möjligt i den vägen.

Prosten endast nickade åt Charlotte och lovade, att han skulle framföra hälsningen. På samma gång rätade han upp sig. Han tycktes verkligen ha kommit ifrån ett stort bekymmer.

Charlotte undrade om hon nu igen hade gjort något oförsiktigt. Men hon kunde denna morgon inte finna ro, förrän alla människor voro nöjda, såvitt det på henne ankom. Hon kände ett oändligt behov att uppoffra sig för andras lycka.

Vagnen stannade, just där bygatan vek av från stora landsvägen, och fruntimmerna stego ur. Det var i själva verket nästan samma plats, där Karl-Artur dagen förut hade mött den vackra dalkullan.

Charlotte brukade alltid vid sina besök i kyrkbyn stanna just här för att beundra den vackra utsikten. Den lilla sjön, som utgjorde medelpunkten