ögonkast. I stället var det den gamla prostinnan, som annars inte var den, som frågade mycket efter vackra naturskådespel, som blev stående och överblickade landskapet.
»Stanna bara ett ögonblick!» sade hon. »Titta litet på Berghamra! Tänk, att man påstår, att Stora Sjötorp skall vara ännu mycket större och vackrare! Ja, vet du vad? Om jag visste, att någon, som jag hölle av, bodde på ett sådant där stort ställe, skulle det göra mig riktigt lycklig.»
Mer sade hon inte, men hon stod och runkade på huvudet och knäppte ihop de gamla, rynkiga händerna nästan i tillbedjan.
Charlotte, som mycket väl förstod meningen, svarade rappt. »Ja visst, det måtte vara härligt att bo där borta i granskogen, dit ingen människa kommer. Det är annat än att bo vid stora stråkvägen, som vi gör i prostgården.»
Varpå prostinnan, som nog tyckte om att se människor färdas fram och tillbaka på vägen, hotade henne med fingret.
»Ja-ja, du!»
Därmed tog hon Charlottes arm och vandrade framåt den trevliga bygatan, som från början till slut var omgiven av stora, nästan herrgårdsaktiga byggnader. Några småkojor syntes endast vid dess början. Om där annars funnos några, lågo de undanträngda uppåt skogsåsen och syntes inte från själva gatan. Den gamla stavkyrkan med sitt höga torn, som stack upp i luften som en syl,
