Den lille prosten var nog litet omständlig och högtidlig till en början, men i grunden var han en rättfram och anspråkslös man, han som Schagerström. De märkte båda, att krus och komplimanger voro onödiga, och snart språkade de med varandra som två gamla vänner, enkelt och frimodigt.
Schagerström begagnade tillfället för att göra några frågor om Charlotte. Han ville ha reda på hennes föräldrar, hennes förmögenhet, och framför allt underrättade han sig om fästmannen och hans framtidsutsikter. En pastorsadjunkt hade väl inte så stor lön, att han kunde gifta sig på den? Visste prosten om unge Ekenstedt hade några förhoppningar om snar befordran?
Prosten var högst förvånad, men som ingenting av det, som Schagerström frågade om, var någon hemlighet, gav han tydliga och direkta svar.
»Det är en affärsman», tänkte gubben. »Han går rakt på sak. Ja, ja, det är väl så det skall vara nuförtiden.»
Till slut förklarade Schagerström, att han var ordförande i en bruksstyrelse i Uppland och att det var han, som hade rätt att tillsätta brukspredikanten. Platsen hade blivit ledig för ett var veckor sedan. Lönen var visst inte stor, men prästgården var trevlig, och den förre innehavaren hade trivts gott där. Trodde prosten, att det där kunde passa unge Ekenstedt?
