i dödssömnen med en lock av sitt barns hår mellan sina händer, så hade man utan fruktan kunnat rycka den ifrån henne, eller om en präst hade bäddats ner i kistan med bibeln till huvudgärd, så hade denna troligen kunnat rövas ifrån honom utan men för brottslingen. Men att röva Karl den tolftes ring från fingret på den döde generalen på Hedeby det var ett företag, som man inte kunde begripa att någon av kvinna född hade vågat sig på.
Naturligtvis gjordes det efterforskningar, men de ledde inte till någon upptäckt av brottslingen. Tjuven hade kommit och gått i nattens mörker utan att lämna efter sig något spår, som kunde vägleda de sökande.
Här återigen förvånade man sig. Man hade ju hört talas om dem, som hade gått igen natt efter natt för att utpeka förövaren av ett vida mindre brott.
Men när man äntligen fick veta, att generalen ingalunda hade lämnat ringen åt sitt öde, utan hade kämpat för att återvinna den med samma bistra obarmhärtighet, som han skulle ha visat, om ringen hade blivit stulen från honom i levande livet, så blev ingen människa på minsta sätt häpen. Ingen visade någon misstro, ty detta var just vad man hade väntat sig.
