Hoppa till innehållet

Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/300

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
160
CHARLOTTE LÖWENSKÖLD

Prosten gjorde ett ryck på stolen och vände sig till hälften ifrån honom.

I gubbens höga panna funnos alldeles på mitten fem små rynkor. Under Karl-Arturs tal hade dessa rynkor börjat rodna, och nu lyste de röda som ett sår. Det var ett tecken till att den fredlige prosten i Korskyrka var i högsta grad uppretad.

»Min fina vän...»

»Förlåt, min ärade farbror, men jag har ännu något att säga. I det ögonblick, då jag för min själs räddnings skull ansåg mig tvungen att bryta med Charlotte, förde Gud i min väg en annan kvinna, en enkel, flärdlös kvinna av folket, och med henne har jag i går kväll utbytt löften om evig trohet. Jag har alltså funnit fullgod ersättning. Jag är fullkomligt lycklig och står inte här för att beklaga mig. Men jag anser mig inte behöva bära den förhatliga bördan av allmänt förakt, som Charlotte vill välta över mig.»

Schagerström såg hastigt upp. Under de sista meningarna, som unge Ekenstedt hade utslungat, hade han blivit medveten om någon förändring i rummets atmosfär, skulle man vilja säga. Han märkte nu, att Charlotte Löwensköld stod i dörröppningen tätt bakom fästmannen.

Hon hade kommit in så tyst, att ingen hade hört henne. Karl-Artur var alldeles omedveten om hennes närvaro och fortfor att tala. Och medan han gjorde sina utläggningar om hennes bakslughet och list, stod hon där, huld som en