detta ögonblick kom en stor oro över Schagerström. Han hade förut inte frågat mycket efter Karl-Arturs tirader. Han trodde, att det hela rörde sig om ett gräl mellan de älskande, som skulle ställas till rätta av sig självt, så snart som fästmannen hade hunnit lugna sig. Men sedan han hade sett Charlotte, förstod han, att det var ett verkligt sorgespel, som hade utspelats i prostgården.
Och eftersom det tycktes vara han själv, som genom sitt obetänksamma frieri hade givit anledning till olyckan, så började han söka efter en utväg att försona de tvistande. Det gällde att bevisa Charlottes oskuld. Det borde inte erbjuda alltför stora svårigheter.
Såsom stor egendomsherre och ordförande i många styrelser hade han fått uppöva sin förmåga att förlika stridiga viljor. Han var nästan säker om att han inom kort skulle se sin väg klar framför sig.
Just som Karl-Artur var kommen till slutet med sin utläggning, hördes en gammal människas tunga steg i ytterrummet, och prostinnan Regina Forsius visade sig på tröskeln. Hon fick genast ögonen på Schagerström.
»Vad i all sin dar, är brukspatron här igen?»
Det kom enkelt och naturligt, rena, rama förvåningen. Hon hann inte strama upp sig till något mer ceremoniellt och passande.
»Ja», svarade Schagerström, »men jag har samma
