»Varför tiger hon?» sade prostinnan. »Där borta på namnsdagskalaset hade alla människor reda på brytningen liksom på frieriet. Och somliga drog sig undan henne, och andra var förargliga emot henne, och hon lät det alltsammans gå ut över sig utan att försvara sig. Om hon hade kastat kaffekoppen i ögonen på någon av dem, så skulle jag ha tackat min Gud och Skapare, men hon satt så undergiven som en korsfäst och lät dem vara så elaka, som de någonsin förmådde.»
»Men inte vill du väl tro henne om en sådan ond gärning, bara därför att hon inte försvarar sig?» sade prosten.
»När jag gick hem», sade prostinnan, »ville jag sätta henne riktigt på prov. Den, som var allra ivrigast att anklaga henne, var den där organistfrun, som hon aldrig har kunnat tåla. Men jag tog nu fru Sundlers arm, och hon fick leda mig ända fram till gårdsgrinden. Och det också lät hon ske. Men skulle Charlotte Löwensköld ha låtit sig nöja med att en annan fick leda mig, om hon hade haft ett rent samvete? Jag bara frågar.»
Det var ingen av de tre männen, som svarade henne med ett ord. Till sist yttrade prosten med ett trött tonfall i stämman:
»Det ser inte ut, som om vi skulle få någon klarhet i detta nu för det första. Det visar sig väl med tiden.»
»Förlåt, farbror», sade Karl-Artur, »men för min skull behövdes det klarhet redan nu. Mitt
