Straffpredikan.
»Gina, min hjärtevän», sade den gamle prosten, »jag kan inte förstå mig på Charlotte. Jag måste be henne om en förklaring.»
»Ja visst, du har alldeles rätt», skyndade sig prostinnan att instämma. »Skall jag kanske kalla hit henne genast?»
Schagerström var rest, och Karl-Artur hade gått ner till sitt. De båda gamla voro ensamma kvar i prostens rum. Om de ville hålla ett litet förhör med Charlotte, så var tillfället synnerligen passande.
»Ena dagen ger hon Schagerström korgen, och den andra är hon tacksam att få mottaga hans anbud», sade gubben. »Har man någonsin hört maken till ombytlighet? Jag får verkligen lov att säga henne ett par förmaningsord.»
»Hon har aldrig brytt sig om vad folk sade om henne», suckade prostinnan, »men detta går över alla gränser.»
Hon var på väg fram till den pärlbroderade klocksträngen, men plötsligen hejdade hon sig. Hon hade i förbifarten sett en glimt av mannens ansikte. De fem små rynkorna mitt i pannan glödde ännu som eldkol, men för resten var hyn alldeles askgrå.
