bedragen. Han var naturligtvis tokig av sorg. Om man inte eggar upp honom genom motstånd, kommer han snart att glömma den där lilla leksaken.»
Denna morgon stickade prostinnan för en gångs skull med sådan iver, att stickorna skramlade. Det var enda sättet att bevara lugnet inför så mycken dårskap. »Min kära vän», tänkte hon, »är det inte du, som skall vara så klok och begåvad? Och du begriper inte, att det här bär rent till skogs.»
Hennes näsborrar spände upp sig, rynkorna började leva, men hon kände en obegriplig medömkan med överstinnan denna morgon, och hon lade band på skrattlusten.
»Ja, det är visst så med barn nuförtiden, att de inte tål motsägelser av föräldrarna.»
»Vi har gjort misstag förut med avseende på Karl-Artur», sade överstinnan. »Vi satte oss emot, att han skulle bli präst. Det tjänade ingenting till. Det gjorde honom endast främmande för oss. Den här gången ämnar vi inte sätta oss emot hans förlovning med dalkullan. Vi vill inte alldeles förlora honom.»
Prostinnan drog upp ögonbrynen, så att de närapå nådde hårfästet.
»Jag får säga! Det är mycket kärleksfullt, obeskrivligt kärleksfullt.»
Överstinnan anförtrodde henne, att hon ville rådföra sig med Thea Sundler angående dessa saker. Det var fördenskull, som hon hade skickat
